Ibland är det bara omöjligt att sova på morgonen, någon i början liten tanke letar sig in bakom pannbenet när klockan bara är halv 6 och där ligger den och rullar runt bland vindlingar och är kanske inte helt olikt ett gammalt hederligt flipperspel. Lika bra att ge upp och svänga benen över sängkanten. Jag har nog varit med lite för många år för att fortfarande hoppas på att den ska låta sig tystas och ge mig en timme till i värmen under täcket. Frågan för dagen som sladdar som en gammal bakhjulsdriven 740 på vinterväg är;
Är jag naiv om jag är nyfiken och klok om jag är misstänksam? och kan man vara nyfiket misstänksam?
Den ena, nyfikenheten, känns för mig lätt att bära, roligt och energifylld. Nyfikenheten skulle kunna vara i gränslandet av intresse/förväntan och sinnesro/glädje – alltså i någon form av optimism om vi skulle placera in det i Plutchik’s känslohjul. Den andra, misstänksamheten, känns för mig betydligt tyngre att bära och skulle kunna vara någonstans mellan rädsla/oro och acceptans/tillit, dvs i en något rädslobaserad underkastelse. I den tanken står misstänksamhet och nyfikenhet i nästan rakt motsatt förhållande, men precis som överallt annars kan vi ju naturligtvis ha två känslor på samma gång – eller?
Frågan är väl kanske vilken av känslorna som är framträdande i det givna ögonblicket och vilken betydelse det har för resultatet (eller slutsatsen man drar).
Vad har det här med AI att göra?
Allt, skulle jag vilja säga. Det läggs stora resurser på att sia framtiden med AI, dra upp möjligheter och kanske framförallt farorna med den utvecklingen. Hisnande läckert men många gånger också ovisst och riskfyllt. Jag minns, (mest eftersom det inte var så länge sen ) när sonen, 13 år, kommer från första dagen i högstadiet och bestämt berättar att de absolut inte får använda chatGPT i skolan – eftersom det är fusk! Förbud och rädsla, en känsla av att genom tekniken blir det möjligt att vara någonting man inte är, bli en ”bluff” och förbudet blir den givna lösningen. Visst vet han ju vad jag gör hela dagarna, fuskar alltså, bluffar runt och är lite naiv under tiden. Men, han litar ju på mig – så hur ska han förhålla sig till det hela?
Krocken riskerar att bli total när bilden han får sig given möter mitt arbete och mina argument. Försöker visa och sladda runt krocken (igen som en bakhjulsdriven 740 på vinterväg) genom att konstatera, det saknas kunskap, de förstår inte bättre just nu. Det är liksom det bästa jag kan åstadkomma. Men problemet är precis det här – när nyfikenheten möter misstänksamheten. När undersökandet möter förbudet.
Vi inför förbud istället för att undra hur AI kan hjälpa oss!
Jag ÄR inspirerad. Jag ÄR optimistisk. Jag ÄR misstänksam (inte minst när grannes katt ser ut att smida planer att ta över världen) och jag tänker också att AI har samma problem som Fiskars. Du kan använda en kniv till att tillreda den bästa av måltider du kan dela med dina grannar men du kan också skada dem. Allt är upp till den som använder verktyget. Att tro något annat är, i min värld, orealistiskt men det fyller mig inte med rädsla eller en önskan om förbud. Det fyller mig däremot med övertygelse att kunskap är vad som behövs. Ställa frågor, undersöka, labba, vrida och vända med en optimism behöver få lite plats. Misstänksamheten kan få vara gatekeeper, en pålitlig dörrvakt som kan göra kloka och väl avvägda riskbedömningar för att skapa absolut trivsamhet i restaurangen. – men vi låter inte dörrvakten stänga ner verksamheten.
Jag tror inte man kan vara nyfiket misstänksam. Jag tror att man behöver sätta på sig olika glasögon för olika tillfällen. Jag är nyfiken i huvudsak och emellanåt plockar jag på mig misstänksamhetens krassa upplevda realism och gör en riskbedömning eller två. Båda behövs men den förra oftare än den senare.
Vill du hänga på dig lite nyfikna glasögon? Häng med mig på ett webinarium – om du ger mig tre timmar så besparar jag dig MINST en vecka – jag lovar!
Comments are closed